Team Santiago

 

Med bara ett par dagar kvar till Stavreresan började förväntningarna att kännas i kroppen, tyvärr var det inte den enda känslan som spred sig. Halsont, trötthet och frossa ersatte förväntan och efter en läkarbesök var halsflussdiagnosen ett faktum. En penicillinkur att vänta och även om man slutar smitta fort och febern försvinner, så är kroppen slutkörd. Jag var med andra ord riktigt orolig över kommande dagar.

 

I år väntade först 2 dygns eget fiske för att sedan övergå till Flugfiske i Nordens (FiN:s) läsarresa där jag skulle agera guide.

 

Smittfri, feberfri men slut körde jag upp till mina Santiagobröder Jocke, Täcket och Mats som redan 2 dagar tidigare åkt upp. Fisket hade enligt rapporter varit trögt med endast sporadiska kläckningar och vak. Jag hade inget fiskekort första kvällen så efter att bilen stannat på Gimårasten drog jag på mig ett par vadare för att fota och filma de andra. Vädret som tidigare dagar hade varit ostabilt hade nu blivit till en mycket fin och stilla kväll. 

 

Jag mötte upp resterande Santiago och gick längs med sträckan i jakt på vakande öring och det tog itne lång tid innan vi hittade en. I väntan på att den skulle gå upp igen satte vi oss och njöt utav att vara tillbaka på den plats dit vi varje vinterdel av året längtar så mycket efter. Stunden blev inte sämre av att Täcket fiskade upp en flaska Chablis som han tidigare på dagen lagt på kylning i ån. 

 

Fisken vi hade span på gick inte upp något mer så vi fokuserade på att koka ihop en middag och socialisera i ett av vindskydden. Först när skymningen var på inträde gick vi ut och spanade fisk igen, och då kände vi igen vår gamla å igen. Stora öringar vakade lungt längs med en stor del av sträckan. Grabbarna spred ut sig medan jag var beredd med kameran. Flera fiskar lät sig fotas och filmas innan de återgick till livet under ytan.

 

 

Ny dag och nu var det även min tur att rigga spöt. Fortfarande trött och sliten gick jag en vända längs med ån och insåg att det inte var någon större idé att vänta på vak. Istället gick jag till en plats där jag vet att det alltid står en bättre fisk för att se om den lät sig luras av en sån där fluga som inte flyter i ytan. Som förväntat stog fisken på rätt plats. med täcket som kameraman gjorde jag ett par försök att lura den, men utan att lyckas. Jag förstod nu också att det var läge att slappa på dagarna och fokusera fisket till skymningstimmarna och nätterna. 

 

Nattfisket höll tack och lov Stavrestandard och längs med sträckan vakade fin fisk. Första natten krokade vi alla fiskar runt kilot, och täckets nattsländekläckare visade sig återigen vara ett favoritval för öringen. Fram mot småtimmarna hittade jag en riktigt stor fisk som vakade någorlunda regelbundet. Jag knöt på en brun klinkhammer och i fjärde eller femte kastet gick fisken upp och tog flugan. Ytan exploderade och efter en rejäl rusning med flera fina luftsprång så slet fisken av min tafs. Ofta grämer jag mig över tappad storfisk, men i det här fallet hade jag inget att säga till om, fisken gjorde som den ville.

 

Flera stora fiskar krokades och landades.

Trots att dagarna bjöd på långa perioder utan vare sig sländor eller vak kunde plötsligt korta kläckningar locka igång sporadiska vak. Då gäller det att vara beredd! Här med en otroligt vacker öring strax över 2kg som började vaka 10 meter utanför den plats jag satt och hoppades på att se något! 

 

Nästan på minuten samma tid som föregående kvällar drog vaken igång även nästa kväll. Det här var den sista kvällen innan Mats begav sig hemmåt, Jocke och Täcket drog vidare till härjedalen och jag skulle ta hand om FiN-gänget. Det är sällan jag parkerar mig på Stenkistan under kvällsfisket men nu stog det flera stora fiskar och vakade nästan på varandra, vilket bäddade för ett både bekvämt och socialt fiske där vi kunde stå bredvid varandra och nöta. Trots att ån kändes full av fisk så var de mycket svårlurade, men efter enträget nötande lyckades vi dock landa någa fina fiskar.

 

 

Fram mot gryningstimmarna passerade jag den plats där jag natten innan tappat min storfisk och i samma del av ån bröt även denna natt stora vakringar ytan. Jag visste att det krävdes extrem press för att lyckas landa fisken, om det nu var samma fisk, så jag knöt på en sprillans havsöringstafs och skarvade med 0.30 i tafsspets. Dry or die goes big.

 

Jag valde precis som kvällen innan att knyta på en brunklinkammer. Något som försvårade situationen var att både framför och bakom fisken stog det andra vakande öringar (som jag uppskattade till runt 1.5-2 kg!).  Att råka kroka en av dessa hade förmodligen inneburit att den stora öringen skulle byta ståndplats. Efter vad jag tyckte såg ut som några riktigt fina drifter valde jag att byta fluga till en Royal Wullf strl 10. dels för att locka öringen med något riktigt "matigt" men även för att tydligare kunna se hur jag presenterade flugan. Jag väntade sedan in mer frekventa vak från fisken innan jag placerade ut flugan igen, ett par kast senare exploderade ytan samtidigt som jag lyfte spöt i ett mothugg.

 

Att fisken var stor kändes omedelbart och jag fasade den typen av rusning som jag upplevde kvällen innan. Men rusningen uteblev. Med 0.30 i spets satte jag en brutal press på fisken för att tvinga upp den i ytan, vilket ofta underlättar drillningen av stor fisk. Fisken kom successivt emot mig men när jag började tro på en håvning gjorde den en snabb rusning följt av ett luftsprång. Smällen när den stora fisken träffade ytan pumpade igång min puls igen, detta var en riktigt stor fisk, nu var jag säker! När jag återigen pressat in fisken mot mig ropade jag på Täcket som snabbt var på plats för att håva. Vid första håvningsförsöket insåg vi att det inte var säkert att fisken skulle gå ner i håven, och fisken gick mot håvkanten och ut i strömmen igen. Åter igen hård press för att få fisken emot mig och nu lyckades Täcket med en perfekt håvning. All spänning och nervositet byttes mot total lycka! Vi tippade över fisken i min håv som är både djupare och bredare. I min håv har jag en monterad Samsonvåg upp till 3kg, när jag lyfte fisken gick vågen direkt i botten. Över 3kg på torrt, kunde det stämma? En kontrollvägning; JA, det stämde! Vågen låg i botten, 3+ var ett faktum! 

 

Tack vare en kort drillning, snabb vägning och ett par snabba bilder var fisken pigg direkt vid återutsättning. Att landa en sån fisk känns priviligerat, att se den piggt pila tillbaka i sin rätta natur känns nog ännu bättre! ...men den lämnade mig inte tomhänt, min bruna klinkhammer från kvällen innan, för ja, det var samma fisk, den fick jag tillbaka!

 

Dagen efter tog jag avsked till mina Santiagobröder och åkte till Björknäsgården för att möta upp Flugfiske i Nordens "Stavregäng", dvs William, Niklas, Ole-Kristian, Milling och de läsare som valt att åka med upp för 4 dagars fiske. Vi hade några riktigt trevliga dagar med fantastiskt boende på Björknäsgården, men tyvärr med avsaknad av sländor och endast med ett fåtal sporadiskt vakande fiskar. Mer om den resan kommer att dyka upp!

 

/ Jimie Elofson