Den gäckande Golf Karpen
Torsdagen den 5 augusti var en unik dag i svensk fiskehistoria. För första gången sedan sitt bildande var hela Team Santiago samlat för att med en gemensam kraftansträngning rikta terror mot våra kallblodiga vänner. Jag hade tagit en kort paus från svärd- och hajfiske på sydligare breddgrader för att fokusera på the Gold in the North - den gäckande Golf Karpen - tillsammans med mina gamla fiskekamrater i Santiago.
Destination: Södertälje och en ej namngiven golfbana.
Månen stod lågt över horizonten när santiago-mobilen styrde kursen söderut längs en slingrande E4. Ett brunstigt vildsvin fick Jimie att nästan köra av vägen och gjorde honom än mer upphetsad än Raps-kvinnan en gång gjort. Golfbanan låg inte alls öde och stilla utan sprudlade av piketröjor och golfskor. Det gjorde inget.
Karpfiske är en ädel konst som kräver fulländad utrustning, oändligt tålamod och ett outsinligt förråd av Polarkakor att lura fram fisken med. Tyvärr hade Jimie och Jocke inte fullföljt sin del av dealen och köpt polarbröd, och det enda bröd vi hade med oss var några oljiga skivor formfranska som Täcket hade i sin shortsficka ifall han skulle bli hungrig.
Vi beslöt därför att vänta ut golfinkräktarna och under tiden hämta mer polarkaka. När vi efter en tvåtimmars detour återvände till golfbanan var den öde.
Vi smög ner mot dammen vid nionde hålet och kunde redan på håll se vaken från karpen. Det var rätt sent på kvällen och de sista minuterna av dagsljus lyckades vi knyta på torrflugorna gjorda av skumgummimadrass från Täckets flickväns sida av sängen. Taktiken är att man slänger ut vansinnigt mycket polarkaka i dammen och hivar ut sin skumgummimadrasstorrfluga-med-krok i mitten av allt och hoppas att karpen hugger.
Tyvärr hade alla med sig pannlampor förutom jag, så jag fiskade i blindo hela kvällen. Sugljuden från Karpen när den gick upp och sög i sig polarbit efter polarbit gjorde dock fisket mycket spännande. Täcket uppskattade att den minsta fisken i dammen var 4 kilo medan bjässarna uppgick till 10-12 kilo.
Efter en liten stund ropade Jimie "fisk" och landade efter en kort drillning en fin fisk med sitt klass 9 spö.
Golfkarpen ser småväxt ut, men har en otroligt hög densitet. Vågen stannade på 4,2 kilo.
Strax därefter krokade Täcket en till (kanske samma?) fisk.
Temperaturen hade nu sjunkit rejält, och jag som hade underställ och dubbla tröjor och jacka var ändå rätt kall. Täcket som gick i traditionsenlig utstyrsel (shorts och uppknäppt skogshuggarskjorta) erkände att han också var en smula kall. Jocke var rätt sugen på att få en fisk innan vi avslutade, och jag visste inte ens om jag hade lina kvar på spöet i mörkret.
Runt 12-bläcket rundade vi ändå av och spenderade den sista timmen med att ta kort på oss själva med självutlösaren på golfparkeringen.
Avslutningsvis, ett mycket spännande fiske som hade gjorts snäppet bättre med ett metspö, en stol och en pannlampa.
Destination: Södertälje och en ej namngiven golfbana.
Månen stod lågt över horizonten när santiago-mobilen styrde kursen söderut längs en slingrande E4. Ett brunstigt vildsvin fick Jimie att nästan köra av vägen och gjorde honom än mer upphetsad än Raps-kvinnan en gång gjort. Golfbanan låg inte alls öde och stilla utan sprudlade av piketröjor och golfskor. Det gjorde inget.
Karpfiske är en ädel konst som kräver fulländad utrustning, oändligt tålamod och ett outsinligt förråd av Polarkakor att lura fram fisken med. Tyvärr hade Jimie och Jocke inte fullföljt sin del av dealen och köpt polarbröd, och det enda bröd vi hade med oss var några oljiga skivor formfranska som Täcket hade i sin shortsficka ifall han skulle bli hungrig.
Vi beslöt därför att vänta ut golfinkräktarna och under tiden hämta mer polarkaka. När vi efter en tvåtimmars detour återvände till golfbanan var den öde.
Vi smög ner mot dammen vid nionde hålet och kunde redan på håll se vaken från karpen. Det var rätt sent på kvällen och de sista minuterna av dagsljus lyckades vi knyta på torrflugorna gjorda av skumgummimadrass från Täckets flickväns sida av sängen. Taktiken är att man slänger ut vansinnigt mycket polarkaka i dammen och hivar ut sin skumgummimadrasstorrfluga-med-krok i mitten av allt och hoppas att karpen hugger.
Tyvärr hade alla med sig pannlampor förutom jag, så jag fiskade i blindo hela kvällen. Sugljuden från Karpen när den gick upp och sög i sig polarbit efter polarbit gjorde dock fisket mycket spännande. Täcket uppskattade att den minsta fisken i dammen var 4 kilo medan bjässarna uppgick till 10-12 kilo.
Efter en liten stund ropade Jimie "fisk" och landade efter en kort drillning en fin fisk med sitt klass 9 spö.
Golfkarpen ser småväxt ut, men har en otroligt hög densitet. Vågen stannade på 4,2 kilo.
Strax därefter krokade Täcket en till (kanske samma?) fisk.
Temperaturen hade nu sjunkit rejält, och jag som hade underställ och dubbla tröjor och jacka var ändå rätt kall. Täcket som gick i traditionsenlig utstyrsel (shorts och uppknäppt skogshuggarskjorta) erkände att han också var en smula kall. Jocke var rätt sugen på att få en fisk innan vi avslutade, och jag visste inte ens om jag hade lina kvar på spöet i mörkret.
Runt 12-bläcket rundade vi ändå av och spenderade den sista timmen med att ta kort på oss själva med självutlösaren på golfparkeringen.
Avslutningsvis, ett mycket spännande fiske som hade gjorts snäppet bättre med ett metspö, en stol och en pannlampa.
