Svårfiskat
Det ska nog tilläggas att det inte på något sätt var lättfiskat bara för att vi fick mycket och stor fisk. Med högt vatten och mycket fisk i ån så gällde det att inte vada för mycket, eftersom det kunde stå fisk ända in till åkanten. En skrämd fisk kan lätt skrämma flera andra och då kan tillfället på den vakande fisken snabbt vara förbi.
Med andra ord så blev det ganska mycket sitta på land, dricka kaffe och försäkra sig om att det inte fanns fisk i närheten av "min" vakande fisk.
Eftersom det hade varit ovanligt kallt för årstiden så hade inte kläckningarna kommit igång på riktigt, men med ett inkommande högtryck så skulle det snabbt ändra på sig. Nu kläckte allt på samma gång, Bäcksländor, Nattsländor, Dagsländor med Ephemera Danica i spetsen. Tyvärr så blev det inte något utpräglat Danica fiske eftersom det fanns så mycket annat smarrigt att välja på. Det var nästan Nattsländorna som stod högst i kurs trots att Danicorna fanns i överflöd.
Men med överfyllda flugaskar och humöret på topp så var det inga större problem, dom första dagarna iaf. Jag hade tydligen fått ta över Jimies oförmåga att kroka fisk från föregående resa, nu var Jimie het och jag iskall. Vi hade kommit till mitten av fiskeveckan och jag hade inte lycktas kroka det vi hade kommit för, en öring. Fisket blev naturligtvis lidande med många kaffepauser och långa sekvenser av skäggkliande.
Jimie tyckte att jag skulle få drilla hans nästa fisk och genast kändes det mycket bättre, eller gjorde det verkligen det?!
Jag gick lite nerströms för att få vara ifred från Jimies och Jockes hånflin och glåpord, och för att jag visste att det gick en stor öring och plockade sländor från ytan. Jag tillbringade nog två timmar med att försöka lista ut vad det var för sländor öringen tog. Men tillslut så föll valet på en Hjorthårsfluga, en nattsländeimitation med hjorthårsvinge. Många småströmmar med varierande hastighet mellan mig och öringen gjorde det inte till en lätt match att få en bra flytsträcka.
På fjärde kastet så gick öringen upp tog flugan med ett litet litet skvätt, mothugget satt där det skulle. Trodde först att det var en liten öring som tagit, men när första rusningen nerströms kom så förstod jag att det här var en stor fisk, fast jag ville inte riktigt inse det. Med risk för att bli nervös och drilla fisken fel med tafsbrott som följd, risken är ganska överhängande när man fiskar med 0.16 spets och mycket vassa stenar i vattnet.
Tillslut så kom Jimie och Jocke för att hjälpa till med håvningen, tror att Jimie blev ganska nervös av att hålla i håven när han såg storleken på öringen. Efter ett par minuter så låg fisken i håven och den mätte 63cm och 2,6kg. Nu kunde jag äntligen njuta av kaffepauserna utan att behöva tänka på mothugg och flugval.
Sargad storöringsfluga
Täcket
